Europas kärnkraftsframtid: Nya strategier mot Rysslands hot!

Europas kärnkraftsframtid: Nya strategier mot Rysslands hot!

Europas säkerhetspolitiska landskap formas just nu av två extroverta chocker. För det första har Rysslands stora attack mot Ukraina 2022 drastiskt förändrat européernas hotuppfattning. Nato kunde skydda sina medlemmar genom en trovärdig kärnvapenavskräckning samtidigt som man förhindrade ett militärt upptrappningsscenario. Detta visar än en gång att kärnvapen också erbjuder skydd för Ryssland, eftersom västländer har uteslutit direkt militärt engagemang i Ukraina. Som Internationalepolitik rapporterar kom den andra chocken 2025 med Trump-administrationen, som såg Europa mindre som en partner och alltmer som en strategisk störare. Vicepresident JD Vance beskrev till och med européerna som ideologiska motståndare.

President Trump uppmanade också Ukraina att avsluta konflikten på Moskvas villkor. Dessa förändringar i USA:s utrikespolitik har väckt många frågor om framtiden för kärnvapenavskräckning i Europa. Under de senaste åren har det också blivit tydligt att USA behöver fokusera mer på Asien och samtidigt hantera Ryssland och Kina som jämställda kärnkraftsutmanare. Denna verklighet påverkar Europas strategiska tänkande.

Granskningen av avskräckning

Efter slutet av öst-västkonflikten har kärnvapenarsenalerna i USA och Ryssland krympt avsevärt, men lagret av kärnstridsspetsar är fortfarande betydande. Som en påminnelse: En möjlig kärnvapenkonflikt kan få katastrofala konsekvenser, som [bpb](https://www.bpb.de/themen/militaer/deutsche- defensespolitik/508040/nuclear-abschreitung/) framhåller. Klimatmodeller stöder också rädslan för en "kärnkraftsvinter" som kan utlösas av ett sådant slagutbyte.

Den europeiska diskussionen om sin egen kärnvapenavskräckning har återvänt till ytan. Politiker från Tyskland, Polen och de baltiska staterna kräver att man överväger alternativ till USA:s nuvarande skydd. Europa står inför utmaningen att själv säkra kärnvapenavskräckning medan USA kan minska sitt stöd.

Att skaffa en oberoende kärnvapenarsenal skulle dock innebära avsevärda risker. Washington och Moskva skulle kunna agera mot kärnvapenspridning, vilket kan hota stabiliteten i Europa. Ett nära samarbete med andra kärnkraftsstater som Frankrike och Storbritannien skulle därför vara väsentligt för att utveckla gemensamma strategier. Frankrike har till exempel runt 300 kärnvapen men deltar inte i Natos kärnvapenplaneringsgrupp, medan Storbritannien förlitar sig på ett nära samarbete med USA.

Vapenkontrollens roll

Nuvarande vapenkontroll har blivit ännu viktigare eftersom fler länder har kärnvapen, vilket ökar utmaningarna ytterligare. Kritiker av avskräckningsteorin hävdar att icke-användningen av kärnvapen sedan 1945 inte visar ett tydligt orsakssamband till effektiv avskräckning. Kriget i Ukraina visar dock att kärnvapenhot också kan tolkas som en riskeskalering, även om det fortfarande är oklart om Ryssland verkligen skulle vara beredd att genomföra en sådan operation.

När det gäller frågor om Europas kärnkraftsframtid kommer det att vara avgörande för USA att fortsätta att försvara sig i Europa samtidigt som man utökar den konventionella militära kapaciteten. En omfattande kärnkraftsdialog skulle kunna hjälpa till att utforska möjliga värsta scenarier. Men den största utmaningen är förmodligen att forma förändringar på ett sådant sätt att Europa inte hamnar i en "avskräckningsklyfta" och lämnas försvarslöst mot Rysslands aggressiva agerande, en påpekande av Spiegel citeras om och om igen.