Skräck bland exil Irans: Merz 'uttalanden oroar gemenskapen

Skräck bland exil Irans: Merz 'uttalanden oroar gemenskapen

Nürnberg, Deutschland - Under de senaste dagarna har det iranska samhället i Tyskland drabbats mer av den politiska utvecklingen. I synnerhet har uttalanden från kansler Friedrich Merz, som beskrev Israel som ett "smutsigt verk" för väst, gjort vågor. Bahman Abedini, en exil-Iran från Nürnberg som flydde från Iran i slutet av 1980-talet, uttrycker sin skräck över dessa uttalanden. Abedini förklarar att han avbröt kontakten med sin familj i Iran för att skydda dem från eventuellt förtryck och beskriver den rädsla som många iranier känner för sina släktingar. Som rapporter [br.de] (https://www.br.de/nachrichten/Deutschland-welt/merz-israel-und-die-drecksbeit-entetzen-bei-exil-iranern, uoa0jyn), lider det iranska samhället från det politiska påtrycket att många av sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer i sina kompatratorer.

Den politiska reaktionen i Tyskland följde snabbt: SPD och de gröna kritiserade Merz 'val av ord kraftigt. SPD -politiker Adis Ahmetovic beskrev uttalandena som lite, medan Luise Amtsberg beskrev dem som "cyniska och okunniga" av de gröna. Trots kritiken försvarade Merz sina uttalanden och förklarade att de mestadels hade stött på samtycke. Det blir tydligt att debatten om Iran och den israeli-iranska förhållandet inte bara i dessa två länder själv, utan också på internationell parkett.

Militära konflikter och strategiska intressen

Iran tillkännagav nyligen militära attacker mot Israel, som enligt general François Chauvancy bör tjäna som en del av hennes strategiska kommunikation. Han påpekade emellertid att dessa attacker trots deras allvar inte gav någon betydande framgång. Med sina attacker kunde Iran inte bara testa sina militära färdigheter, utan avslöjade också Israels mottaglighet för övergrepp. Enligt [mena-researchcenter.org] (https://www.menearesearchcenter.org/de/general-chauvancy-iranische-und- israel-seind-part-ihrer-strategisk-kommunikation/), var de föråldrade militära teknologierna upp, till det omfattande, till det utbud av en allvarlig hot till ISALE till ISALE till ISALE till ISALE AVSALT TO HOT TO HOT TO HOT HOT TO HOT HOTA.

På den geopolitiska arenan förblir Iran isolerad trots dess regionala ambitioner. Arabstaterna visar ett ökande intresse för att närma sig Israel, vilket ytterligare försvagar Irans strategiska ställning. De militära sammanstötningarna är inte utan konsekvenser. Israel planerar redan vedergällningsåtgärder, även om detta är rankat som riskabelt av USA. De militära operationerna i talet, där Iran försöker mobilisera militära resurser genom houthierna, visar också komplexiteten i situationen i Mellanöstern.

Den inhemska politiska bilden i Iran

Hemma står emellertid iranierna möter helt olika utmaningar. Enligt information från [BPB.DE] (https://www.bpb.de/themen/kiege-konflikte/dossier- Wars- Konflikter/562369/Iran/) har landets ekonomiska situation drastiskt försämrats under de senaste åren. Kombinationen av internationell isolering, missförvaltning och korruption har påverkat livskvaliteten kraftigt. Statistik visar att minst 30 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och inflationen och hög arbetslöshet formar vardagen.

Efter president Raisis död och de kommande postvalen i juli 2024 visas enligt analyserna historiskt låga väljarens deltagande och djup misstro i rättvisan i det politiska systemet. Löften om reform av den nya presidenten Masoud Peschkian ger hopp om förändringar, men det är tveksamt om de kan genomföras i verkligheten. På detta sätt förblir den iranska oppositionen mångsidig, men den gemensamma vägen till förändring är inkonsekvent och formad av många skillnader.

Abedini, som bor i exil, hoppas trots alla motgångar i ett fritt Iran. Det är tydligt för honom att förändringen i Iran måste komma från iranierna själva och inte genom externa militära ingripanden. Som han uttrycker det leder vägen inte till befrielsen av den iranska befolkningen genom israeliska attacker, utan måste vara en intern fråga. Under stressande tider ägnas han åt restaurering av mattor för att hitta en bit fred och lugn.

Under tiden återstår det att se hur utvecklingen i Mellanöstern kommer att fortsätta utvecklas och vilka effekter de kommer att ha på den iranska befolkningen och deras diaspora.