Traumatisk utvisning av barn: Sista runda bordet i St. Peter-Ording

Traumatisk utvisning av barn: Sista runda bordet i St. Peter-Ording

Rundabordssamtal om att skicka barn i St. Peter-Ording träffades för sista gången den 18 juli 2025. Detta var ett viktigt steg mot att komma överens med ett mörkt kapitel i tysk efterkrigshistoria. Samtal och rapporter från de drabbade har visat hur smärtsamma upplevelserna var att många av dessa så kallade utvisningsbarn drabbades av mellan 1945 och 1990. Under denna tid uppskattas det att mellan 6 och 8 miljoner barn skickades till västkusten för medicinsk behandling, inklusive cirka 325 000 barn och ungdomar i St. Som NDR rapporterar inrättades rundabordssamtal på begäran av de drabbade för att höra och dokumentera deras smärtsamma berättelser.

Projektet, som genomfördes av Christian Albrechts University i Kiel under ledning av Prof. Peter Graeff och Dr. Helge-Fabien Hertz, koordinerat, undersöker dessa barns upplevelser i detalj. En första analys baserades på mer än 1 000 sidor historiskt material och 450 datamängder samt intervjuer med berörda. Det fanns skrämmande rapporter om psykiskt våld, som verbala övergrepp och isolering. Så här beskriver Christa Schneider, ett före detta barn som deporterades, sin berättelse om lidande i barnhälsohemmet "Schloss am Meer". Hon fick laxermedel och tvingades äta spy, vilket gjorde att hon återvände hem till en traumatisk upplevelse eftersom hennes föräldrar inte trodde henne. Enligt Deutschlandfunk erbjöds dessa botemedel ofta som botande åtgärder för luftvägssjukdomar, finansierade av hälso- och pensionsfonder.

Erfarenheter och bearbetning

Kedjan av tvång och övergrepp i hemmen är alarmerande. Trots den svåra processen är det viktigt för de som drabbas att det inte bara krävs ersättning utan framför allt utbildning och ansvar. Föreningen för handläggning och forskning kring utvisning av barn (AEKV) efterlyser en omfattande analys av händelserna och samarbete med de drabbade. studien fann att många barn tvingades till en strikt skyldighet att vila, vilket de upplevde som tortyr, medan kontakten med deras föräldrar avbröts för att undvika hemlängtan.

Även om vissa framsteg har gjorts, som en förstudie av den tyska pensionsförsäkringsföreningen om systematisk handläggning, kämpar många av de drabbade fortfarande med de psykologiska konsekvenserna och känslan av att deras berättelser inte värderas tillräckligt. Diakonie Niedersachsen har redan bett om ursäkt för sina förbiseenden, men många av hemleverantörerna har ännu inte gjort några officiella uttalanden. Det återstår att hoppas att den planerade utställningen om utvisningar av barn i S:t Peter-Ording, som ska uppmärksamma mångfalden av upplevelser, är ett steg i rätt riktning.

Att hantera denna fråga kräver tålamod och en god förmåga att sätta de drabbade i centrum för uppmärksamheten. Traumat av barnutvisning är en svår börda som vi inte kan ignorera länge.